I väntan på vad som kommer sen...

Dags för ännu ett sporadiskt inlägg. Sitter på tåget mot Stockholm, har kommit till Hässleholm och det har tagit 3,5 timmar, en sträcka som brukar ta 40 minuter. Såattehhhh med mitt tålamod är ju det här helt fruktansvärt. Till skillnad från de gångna 12 dagarna då, jag har trivts som fisken i vattnet här nere i Skåne.

OMT steg 1 kursen är avklarad och jag tycker att det har känts bra, känner mig lite mer självsäker och ser fram emot att testa de olika teknikerna på jobbet nu när jag kommer tillbaka. Under veckan har jag umgåtts med mina vänner nästan varje dag. Var i Köpenhamn förra lördagen och shoppade och åt o drack gott på kvällen, har även varit ute ett par gånger i Lund o käkat. Nån gång i Malmö också. Igår var jag på Malmö Live o käka frukost med Daniel o Samuel som var nere för att representera MOHV på nollningens avslutningssittning. Därav var ju även Eric där, festligt ändå. Har även tagit mig tiden till att fixa naglar och klippa håret. Tyvärr även råkat ut för ännu en förkylning! (som inte gör det här stillastående tåget roligare). Började med att sätta sig på stämbanden, var himla konstigt, blev superhes och har stundtals fått kämpa för att få ut nått ljud över huvud taget och det har även gjort ont att prata. Annars när man har ont i halsen brukar det ju göra ont att svälja, nu lindras det av att svälja. Aja, är väl på bättringsvägen. Missade hejdå-kalaset med mina fysiokompisar igår tyvärr, stannade hemma med Eric o Frida som kom ner igårkväll och vilade upp mig.

Hur som helst, har haft en fantastisk vecka som sagt som har gett mig massor med extra energi. Har känt igen mig själv igen, som den där glada, lite småspralliga, energiska personen som jag i vanliga fall är. De senaste veckorna har jag inte känt igen mig själv alls. Är faktiskt lite ledsen (och rädd/orolig) över det här. När jag tänker tillbaka på den senaste månaden i sommar så känns det för det mesta bara som en dvala, som att jag inte har varit närvarande mentalt, antagligen som nån slags skyddsmekanism. Det gör ju då att det inte känns som att jag minns så mkt av det heller. Jag hoppas att jag kan få ta med mig den här energin upp till Stockholm och att jag kan hålla fast vid den även när jag kommer tillbaka till jobbet.

Så, tack till alla fina vänner. Jag älskar att älska och jag älskar att älska er för just de fina individer ni alla är! Ni bidrar med kärlek, energi, trygghet, glädje och massa annat i mitt liv på en massa olika sätt, bara genom att vara de ni är egentligen. Här kommer lite bilder från veckan och lite bilder på många av er som mitt hjärta slår lite extra hårt för. Puss på er!