Idag är det också 1 år sedan min fina mormor gick bort. De där timmarna på sjukhuset just den här dagen har spelats upp om och om igen i mitt huvud hela veckan. Det känns så otroligt fel att använda ordet glad i detta sammanhang men jag är glad att jag var där, att mormor slapp vara ensam för sina sista andetag. Jag pratade med henne när jag märkte att det alldeles strax var dags, sa att det är okej, att hon inte är ensam, att hon inte behöver vara rädd, klappade lite lätt på hennes arm och så kom en sista suck och hennes ögon stängdes. Kommer aldrig aldrig aldrig glömma de minuterna.
Det där att det ska bli lättare med tiden vet jag inte om jag kan hålla med om ännu, än så länge känns det bara som att jag saknar henne mer och mer, det går ju bara längre och längre tid sen jag träffade henne och pratade med henne. Kan fortfarande när det händer saker tänka att jag ska ringa till henne och berätta.
Sen kom jag inte längre, började skriva något om de samtal vi hade under den korta tid hon var sjuk. Som att de bästa upplevelserna hon haft i livet var två resor, den ena -92 till USA med hennes dansgrupp och den andra var Hurtigrutten med hennes barn och respektive för bara några år sedan. Det samtalet har nog ändå funnits med i mina tankar nu i beslutet att göra denna resa. Det har inte varit självklart för mig, jag är ändå så väldans hemmakär. Det är inte så att jag är rädd att få hemlängtan för det tror jag inte, det som har oroat mig är att jag inte vetat om jag skulle kunna känna "hemmets trygghet" här. Det är jag redan ganska säker på att jag kommer kunna!
Jag vill också ta upp det att jag sa till henne "du vet väl att jag älskar dig?" och hon sa bara ja det är klart. Det var så oerhört viktigt för mig att få veta att hon visste om det. Försöker nog, i större utsträckning sedan dess, ändå berätta för de människor som är viktiga för mig hur mkt de betyder, för det är ju alltid viktigt, inte bara i livets slutskede.
Midsommar 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar