I väntan på vad som kommer sen...: La Concha

Vilken häftig förmiddag vi har haft! Gick alltså upp innan 5 imorse för att göra oss iordning för att vandra upp på La Concha. Ska erkänna att vi började tvivla på vårt beslut när vi gick ut till taxin vid 05.30. Det var ju bäcksvart ute och vi hade inga ficklampor mer än de på våra telefoner. Jag drog till med någon kommentar som typ "men vi kan ju inte fega ur nu" och Issa svarar väl typ "mm nääee" med en himla massa tvivel i rösten.

Nåväl, det kom en taxi och vi åkte upp i bergen. Taxin släppte av oss på Refugio de Juanar vilket är slutet på vägen och inte så mycket mer, blev alltså avsläppta ensamma på ett berg, i en skog, i mörkret mitt i ingenstans. Ja jag började bli väldigt nervös. Taxichauffören frågade lite oroligt: "ni vet väl var ni ska?" och vi svarade väl typ "well yes, kind of". Han sa "man kan gå vänster eller höger, gå åt höger" och sen hoppade vi ut och han åkte iväg. Här nånstans började lite panik krypa sig på men vi började gå, satte igång musik på telefonen för o slippa höra diverse eventuella ljud. Till en början var det en väldigt bred väg att gå på vilket ändå kändes rätt skönt men vägen blev smalare och naturen blev tätare och efter någon halvtimme började jag nervösfnittra och fick kämpa för att hålla inne med paniken. Ville för en stund stanna och gömma mig och bara vänta på att det skulle ljusna, men sen var det ju också kallt så behövde hålla oss i rörelse för o inte frysa.

Vi peppade varandra och helt ärligt så var det ju inte som att vi kunde vända och gå tillbaka till något för det fanns ju ingenting att gå tillbaka till, hade åkt en lång sträcka med taxin utan att ens ha sett några lampor och restaurangen vid starten öppnade inte än på några timmar. Backarna blev brantare med massa lösa stenar och min lille Iphone-ficklampa räckte ju typ bara så jag kunde se var jag satte fötterna. Vågade visserligen inte se mig så mycket mer omkring. Vi fick stanna och vila en liten stund någonstans på vägen och då kunde man försöka se lite, gick ju inte förstås mer än att man kunde se upp på himlen och se alla stjärnor.

Men sen vet ni! Sen började vi äntligen närma oss toppen och himlen började bli lite sådär härligt röd (vilket vi nog hade längtat efter mer än att faktiskt komma upp), vi kunde också se Marbella där nere och hur staden så smått började vakna till liv. Vi kom upp till toppen med lite tid till övers, fick vänta nästan en halvtimme innan solen äntligen visade sig. Började gå 06.10 och var uppe typ 07.40. Vi satt där uppe en stund, frös en del, åt äggknäcke med kaviar och fotade en jäkla massa. Vid 9-tiden började vi så gå neråt igen. Ganska snart mötte vi de första andra människorna och de lät lite smått imponerande ändå och sa nånting i stil med att "ahhh you're early", jag var hur jävla stolt som helst så log nog som en dåre och sa "yeeeeeees" hehe. Vi gick samma väg ner som vi gick upp och när det var ljust var det himla vackert där i skogen också.

När vi kom ner till Refugio de Juanar igen hade en skolklass precis kommit dit i buss och det var väldigt mycket mer livat än när vi blev avsläppta nästan 5 timmar tidigare. Gick upp till en restaurang som fanns där och vi hade sånt flyt att en taxi precis släppt av någon där så vi kunde hoppa in och åka hem direkt igen. Sen strax efter 12 låg vi vid poolen hemma och kunde titta upp på det där berget vi precis varit uppe på, skratta lite åt vår panik där i mörkret och ändå känna oss riktigt jäkla nöjda. Låter kanske inte som en så himla stor bedrift, var inte jättelångt o gå och det fanns en "stig" att gå på nästan hela vägen upp men jag är ändå mäkta stolt över att jag klarade av det. Är ju ändå ganska mörkrädd.